Debattartikel på SvD brännpunkt
Ewa Rabinowicz, SLU, anser att miljönyttan med landsbygdsprogrammet varit för liten. Stöden till vall och ekologisk odling bör strykas. Men att avgöra miljönyttan är givetvis svårt eftersom vi inte vet hur läget varit om stöden inte funnits. Hennes bedömning grundas därför till stor del på modellanalyser och hon framhåller själv att dessa är ytterst osäkra. Dock visar forskning att EUs gemensamma jordbrukspolitik (CAP) misslyckats när det gäller den biologiska mångfalden. Länder utanför CAP har högre biologisk mångfald än länder som subventionerats för att öka den biologiska mångfalden. Så vad behöver vi göra bättre? Vi menar att vi, för att få ut mest av stöden, måste se till helheten och gynna den typ av lantbruk som ger mest miljönytta. Forskning visar otvetydigt att ekologisk produktion och betade marker är mycket viktiga för att öka den biologiska mångfalden. Små åkrar, som ger fler åkerrenar och diken per ytenhet än stora åkrar, är också viktiga liksom bra växtföljder med många olika grödor. Ewa Rabinowicz vill prioritera mot selektiva åtgärder.
Vi menar att det inte räcker. Skalan och odlingssystemets utformning är avgörande. Vetenskapliga studier har visat på dubbelt så många fåglar och 1,5 gånger fler fjärilar på små gårdar jämfört med stora. De små ekologiska gårdarna härbärgerade inte mindre än tre gånger fler fåglar och sju gånger fler fjärilar än de stora konventionella gårdarna. Det verkar alltså som att små ekologiska gårdar har större möjligheter att skapa ett rikt odlingslandskap än stora. Detta kan ha många förklaringar, är man liten måste man vara divers och inte lägga alla ägg i samma korg. Ofta har man både växt- och djurproduktion, och man har så pass få djur att de kan gå utomhus och beta, böka och sprätta.
Småskalighet handlar inte i första hand om gårdens storlek utan om odlingssystemets utformning. Även om små gårdar har lättare att skapa ett rikt odlingslandskap är det inte omöjligt för en stor gård att odla fler grödor, odla ekologiskt, minska åkerstorleken och dela upp djurgrupperna så alla djur kan gå utomhus. För den stora såväl som den lilla gården blir dock produktionskostnaden betydligt högre och därför behövs det stöd, både för att de som redan idag bedriver denna typ av lantbruk ska kunna överleva och för att möjliggöra för nya och redan etablerade lantbrukare att lägga om till denna mer hållbara produktion. Men Ewa Rabinowicz rekommenderar, tvärtemot detta, att mindre resurser läggs på hela odlingssystem.
Sveriges konsumenter visar ett ökat intresse för närproducerad kvalitetsmat och en ökad oro för hur maten produceras och för vad den egentligen innehåller. Detta måste tas på största allvar. Det är hög tid att utveckla ett lantbruk där Sverige själv kan producera tillräckligt med säkra livsmedel även i händelse av naturkatastrofer och dylikt. Målet med denna typ av lantbruk är inte högsta möjliga ekonomiska avkastning utan att långsiktigt nyttja och vårda den jord vi fått att förvalta. Ett sådant mål har vi alla nytta av. Vi är övertygade om att svenska folket, om de får veta att pengarna används till att stötta ett lantbruk som värnar om både de vilda och tama djuren, är villiga att lägga de skattekronor som krävs.
Kristina Belfrage
lantbrukare och doktorand, SLU
Mats Olsson
professor, SLU
Anna-Lena Englund
biolog och lärare